De senaste 2 och 1 halv veckorna som jag varit själv och dålig har jag verkligen saknat kramar... Inte mammas kramar (såna är speciella), dom får man jämt nu förtiden.
Utan... såna kramar som är fyllda med kärlek och trygghet och som man bara kan sjunka in i och stanna lite i...
Såna har jag saknat extremt mycket. Jag är en kram människa, jag älskar dom... Jag behöver dom!

Så idag när jag kom till jobb hoppar Cissi på mig och ger mig en bamsekram. *mys* Och andra kommer och lägger kanske handen på min axel och rör vid mig. YES, mänsklig kontakt! At laaast! (vad då? Desperat??)
Så kommer Martin... Och sveper in mig i sin famn och kramar mig jätte hårt och jätte länge.
Och då blir jag helt tårögd, och får ur mig: "Oj, det var länge sen någon krama mig så... Hehe..."
Då håller han kvar mig lite längre... Och sen fick jag massa såna kramar under förmiddagen. (tro inget dumt nu va... det är kramar, absolut inget annat...)
Helt sjukt vad en kram kan göra... Man mår mycket bättre efteråt.

Det kändes jätte skönt att vara tillbaks på jobb. Jag sega ihop vid 11 för då försvann ungefär energin men det var skönt.
Sen dess har man mest snackat med Vickan... Få bort Kosovo-deppigheten lite och få ur sig allt man tänker, men inte kan säga. För andra förstår inte riktigt det här... Så det är vi.
Och nu är det nog snart bestämt helt att hon ska komma ner 1 advent helgen. WOHOOO! Sicka planer vi har... Kommer bli underbart!!

Imorgon är det dags för vaccinations sprutan... *ryser* Jag haaaatar sprutor.
Men har bestämt mig för att den måste tas. Så jag åker direkt efter jag slutat jobb...
Finns ju roligare saker... Som att diska eller nåt. ;)

Nej, nu väntar nog sängen... Kanske...