Imorgon (idag, det är över midnatt nu) är det 2 veckor sen Kenny åkte iväg för att göra sin sak för mänskligheten...
Känns inte som 2 veckor. Det är en konstig blandningen mellan att det känns som han varit borta i 4 veckor och att han varit borta i 4 dagar.
Det finns liksom inget tidsperspektiv på det. Det bara är... Svårt att förklara helt enkelt.

Hur har det varit då?...
Jo... Att jag blev sjuk (eller jag har varit dålig sen i juni, de har bara hittat ett namn för det nu) och har varit sjukskriven sen dess har kanske inte hjälpt...
För att göra en lång historia kort: Har fel på den övre magmunnen och inväntar specialisthjälp.

Det är nu det blir svårt att förklara utan att behöva spy av sig en hel massa...
På nåt sätt så fanns det väl saker som både jag och Kenny trodde skulle vara annorlunda. Som att ingen visste riktigt vad Kenny skulle göra om han behövde åka hem pga mig... Det tog över en vecka att få ett slutgiltigt svar på det... Så man kan väl inte säga att de är sådär jätte snabba.
Nu var det inte hans befäl som det låg hos, utan admin personer, så ja.... Tur egentligen, hans befäl är pretty bra. :)

Så ringer han idag (självklart mitt i Grey´s Anatomy, but anywho)... och vi pratar om allt möjligt och sen kommer det...
De har kortat hans grupps leave i december...
MEN URSÄKTA, WHAT?!
Man kan inte bara korta viktiga saker hur som helst och inte över jul/nyår... Det är ju bara taskigt! Och jag kan känna att jag borde väl ha någonting att säga till om när det gäller just det där... För det är min tid också. Men tyvärr... inte så mycket att göra åt saken, men det är verkligen överjävligt.
Nu vet jag inte alls hur mycket kortare det blir, för jag råkade explodera lite över det och stackars Kenny (det är ju inte hans beslut) fick väl inte sagt hur mycket kortare... Det eller så slutade jag lyssna efter orden: kortare leave...
Mycket troligt att det var det sistnämnda... Men ändå, usch!

Sitter här och tänker på att det måste ju finnas nåt bra med allt detta... Och ja, Kenny får göra sin dröm... Det är bra. Och jag får ha honom hemma på julafton iallafall. Det är också bra...
+ efter det här så blir det inget mer... Det är ju riktigt bra!
Och det kommer kännas övermäktigt bra när han väl kommer hem nästa månad och man får krama honom... Så jag antar att det kan vara värt det.
Sen att jag kramar honom ett dygn i sträck utan att släppa honom, det är en annan sak... ;)