Day 1...
Har inte uppdaterat här på ganska länge. Varit mycket omkring och på helgerna har vi ofta varit iväg + försökt klämma in lite egentid.
Förr förra helgen var jag i Stockholm hos Kenny och var på Anhörigas dag på Livgardet. Kenny ingick i övningen som de visade för oss så honom fick jag bara vara med i 1 och 1 halv timme under de timmarna.
Tur att man hade Vickan med sig och att hennes kille också var med i övningen som visades så vi kunde sitta där och vara lite avundsjuka på de andra som fick ha "sina" soldater med sig under dagen.
Men jag fick se Kenny brinna lite... Det var ju lite intressant faktiskt + jag fick träffa och se de människorna som han ska leva med där nere. Och det är ganska skönt att ha ett ansikte till namnen.
Kenny kom hem sen förra tisdagen... En dag tidigare än vad han egentligen skulle.
Det var SÅ SKÖNT att ha honom hemma igen i flera dagar och inte bara 2-3. Självklart blev det mycket att träffa familj så de också fick säga hejdå. Hade varit liiiite ego om jag hade låst in honom och behållt honom för mig själv.
Jag har vetat att detta ska hända sen det där brevet kom i april... Att den dagen han skulle åka ner på riktigt skulle komma och nu har den kommit och den är nästan över.
Första dagen är alltså nästan över!
Taxin hämtade honom kl 05.47 imorse... Och där stod jag och tittade på min älskling med tårar i ögonen och en stor jätte klump i halsen.
Jag var ju inte redo, men det tror jag faktiskt aldrig man blir riktigt. Jag hade ju vant mig lite vid att han var hemma. Att vakna med honom på morgonen och krypa in i hans famn och somna om... Och att åka och handla tillsammans och planera flera dagar i förväg.
Nu är jag istället ensam i 8 veckor... Och det börjar verkligen sjunka in.
Mina ögon är trötta eftersom man lite då och då blir jätte ledsen och tårarna kommer. Mitt huvud är helt slut för man tänkt så mycket på allt. Hela jag för den delen är slut för man hoppat mellan att vara ledsen, arg, orolig, känna sig lite halvt övergiven och sen känna sig stark som en oxe för Hallå, det är väl klart man fixar det här!!
Men det är jobbigt, det ska man inte sticka under stolen med...
Jag bara saknar honom så mycket redan... that´s all...
Förr förra helgen var jag i Stockholm hos Kenny och var på Anhörigas dag på Livgardet. Kenny ingick i övningen som de visade för oss så honom fick jag bara vara med i 1 och 1 halv timme under de timmarna.
Tur att man hade Vickan med sig och att hennes kille också var med i övningen som visades så vi kunde sitta där och vara lite avundsjuka på de andra som fick ha "sina" soldater med sig under dagen.
Men jag fick se Kenny brinna lite... Det var ju lite intressant faktiskt + jag fick träffa och se de människorna som han ska leva med där nere. Och det är ganska skönt att ha ett ansikte till namnen.
Kenny kom hem sen förra tisdagen... En dag tidigare än vad han egentligen skulle.
Det var SÅ SKÖNT att ha honom hemma igen i flera dagar och inte bara 2-3. Självklart blev det mycket att träffa familj så de också fick säga hejdå. Hade varit liiiite ego om jag hade låst in honom och behållt honom för mig själv.
Jag har vetat att detta ska hända sen det där brevet kom i april... Att den dagen han skulle åka ner på riktigt skulle komma och nu har den kommit och den är nästan över.
Första dagen är alltså nästan över!
Taxin hämtade honom kl 05.47 imorse... Och där stod jag och tittade på min älskling med tårar i ögonen och en stor jätte klump i halsen.
Jag var ju inte redo, men det tror jag faktiskt aldrig man blir riktigt. Jag hade ju vant mig lite vid att han var hemma. Att vakna med honom på morgonen och krypa in i hans famn och somna om... Och att åka och handla tillsammans och planera flera dagar i förväg.
Nu är jag istället ensam i 8 veckor... Och det börjar verkligen sjunka in.
Mina ögon är trötta eftersom man lite då och då blir jätte ledsen och tårarna kommer. Mitt huvud är helt slut för man tänkt så mycket på allt. Hela jag för den delen är slut för man hoppat mellan att vara ledsen, arg, orolig, känna sig lite halvt övergiven och sen känna sig stark som en oxe för Hallå, det är väl klart man fixar det här!!
Men det är jobbigt, det ska man inte sticka under stolen med...
Jag bara saknar honom så mycket redan... that´s all...
