Min dag började verkligen riktigt dåligt... Vaknade av att någon plingar på dörren.
Vem förväntar sig att jag går upp en lördagmorgon, när jag är ledig och öppnar dörren? Nej... Blev lite irriterad, eftersom jag verkligen sett fram emot min sovmorgon idag.
Sen blev det bråttom att komma iväg till Väla för att möta Sara och Sandi och inköp av babypresent till en kollega och det slutade med att mamma och jag började bråkade i telefon och jag sen ungefär slungar mobilen i väggen.
Kommer på sen att jag inte har någon aning om min pinkod och mobilen stängde självklart av sig... Great! Och självklart har jag inte Sara eller Sandis nummer uppskrivet någon annanstans. Så jag åker iväg på vinst och förlust till jobbet för att få tag i numret...

På bussen sitter jag och är på riktigt dåligt humör och tycker att alla är riktigt jobbiga och att de faktiskt stör mig i mitt surande. 
Helt plötsligt sätter sig en äldre man bredvid mig och frågar: "Det går väl bra? Att jag sitter här bredvid dig."
Ja visst, vad ska man säga... Det är ett fritt land.
Men, den här mannen, som var 85 år, var en underbart varm och snäll människa. Han muntrade upp mig i ett nafs och berättade många historier från hans liv, som han varit med om.
Sen säger han precis innan han ska gå av: "Låt ingeting dra ner dig... Le alltid åt världen. Titta på mig. Just nu önskar jag att jag var 60 år yngre, så du och jag kunde gå på Väla tillsammans... Men nu är det inte så, men jag ler ändå. Så le, lilla vackra vän..."
Och det gjorde jag och det kändes mycket bättre efter hans vänliga ord. Jag tror det var lite menat att han och jag hamnade på samma buss... För annars hade jag varit mycket surare resten av dagen. En ängel kanske?

Jag kom iallafall fram till Väla och träffade Sara och Sandi, eftersom Nina på jobb hade numret. Och Sandi och jag handlade födelsedagspresenter till hennes son och presenter till vår kollega. + att vi senare lyckades ta oss från Ängelholm helt själva. (vårt lokalsinne suger i vanliga fall).
Men gud, va trött jag är nu...