... var intressant, rolig och totalt skadad. Precis så som det ska vara...

Började med att Sandi och jag skulle fixa mitt hår på jobb i lördags. Det tog 4 h... Men lord, va snyggt det blev och jag älskar min nya frisyr. (den kom till i torsdags)
Kommer hem för att slöa och ladda upp inför festen på kvällen och några timmar senare kl 7 är jag redo för att möta Sara, Stoffe och Emil.
Men, självklart ska det ju hända nåt och när jag ska dra upp dragkedjan på mina stövlar lossnar den. PANIK! Men lugnar mig efter en rad svordomar och springer ut i hallen efter mina lackpumps.
Känner OK, nu är jag redo för att gå och springer ut genom dörren. Kommer en bit på vägen, känner att mina fötter inte är riktigt på samma våglängd och tittar ner. PANIK IGEN! Klacken på ena skon har böjt sig helt! Så det är bara att springa hem igen och ringa lillsyrran som beordras att lämna hennes stövlar hemma så jag kan låna dem.
Möter iallafall Sara och hennes mamma som är sååå underbart snäll att de kör mig hem till min egen mamma för att hämta skorna. På vägen tillbaka till mötesplatsen kör vi självklart vilse och jag kan nu sanningsenligt säga att jag är en usel vägvisare...
Men egentligen, hur många tecken måste man få innan man ska fatta att man kanske inte ska gå på den här festen? Ja, många fler enligt mig just då iallafall...

Iallafall, vi möter upp Stoffe och Emil och kommer till slut hem till Fredde och Kasia utan fler missöden. Där väntar hemmagjord pizza, alkohol och trevliga människor.
Kvällen går vidare med flummiga telefonsamtal, en avdäckad Stoffe, massa fototagande och Nightwish.
Sen ska det ju självklart hända nåt mer... Tro inte att missödena med denna kvällen tog slut med skorna och att köra vilse.
Nej, för helt plötsligt får Emil för sig att han ska bära mig. Det slutar med att han tappar mig rakt ner i golvet... Slår i de flesta delarna av mig själv inklusive huvudet, men kommer visst upp ganska snabbt igen för att festa vidare.
Så jag, Sara och Emil drar ner till stan för fyllemat och sen vidare till Tivoli... Men går aldrig in då bulan efter mitt huvuds möte med golvet börjar göra sig till känna lite för mycket och Saras mamma får komma och hämta oss.
Här slutar kvällen för oss och jag somnar väldigt gott när jag lägger mitt huvud på kudden.

Dagen efter vaknar jag väldigt bakis och säger den klassiska repliken: Jag ska aldrig dricka igen...
Sover mesta av dagen och åker sen och storhandlar med mamsen. Varför vi alltid gör det när jag är bakis är beyond my reach...
Men det var helgen... Ja, eller i stora delar iallafall.