För jag ska göra ett livsminne med nåt jag längtat till i över ett halvår.
Ja, kanske mer än det faktiskt. Det jag har längtat till i flera år, sen jag var ungefär 15 år...

Men nu, NU, är det dags, för mig att se Bon Jovi!
Äntligen!
Om 23 dagar ska jag stå i en fullsatt arena, i Golden Circle området, men min kompanjon Sofia, och skrika och sjunga till världens bästa band.
23 dagar... Det är bara 23 dagar kvar och jag får såna här anfall av bubblig lycka varann minut och det känns som att jag ska sprängas i 1000 små bitar.
Jag ska höra Livin on a prayer live med de musikerna som spelar den bäst. Jag ska se Richie Sambora spela sina underbara solon och riff på riktigt!!
Vem hade trott det för för 8 år sen? Ha, inte jag.
Det kanske var för att de flesta trodde det var en fas, *asg*. Meeeen uppenbarligen gick inte den över. 

Samtidigt är det lite sorgligt för egentligen vill jag inte att det ska vara över. Att längta efter något är faktiskt en otroligt skön känsla. Och tänk om det går över för fort, då står man där och vet inte riktigt vad man ska längta till mer...
Och jag vill inte att det ska ta slut. För min del, kan jag vara i den arenan, med det bandet och alla låtar för alltid.
Haha, min egen bild av heaven.

Och så är jag nervös, för tänk om det av någon anledning inte blir av... Då har man längtat helt i onödan.
Man kan ju bli deprimerad för brutalt mindre saker...

The Lost Highway leads to Randers, and I´M FUCKING ON IT!!!







23 dagar kvar to One Wild NIght!!