Länge sen jag skrev, men det har hänt en hel del (flytt, jobb, påsk, m.m) som gjort att man försvunnit lite.
Det största är väl det Inryckningsbrev till min sambo som damp ner i brevlådan i veckan.
Ok ok, jag visste hela tiden att han sökt inom det militära och att han är en riktig soldatsjäl (en av de sakerna som fick mig att falla), men det blir först riktigt när det beskedet kommer.

Egentligen är det inte så konstigt att jag av alla personer skulle ha en sambo som är militär.
Har alltid haft det militära i mitt liv och alltid varit intresserad av det.
Men jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle vara tillsammans med en soldat som ska göra utlandstjänst. FN-soldat i Kosovo för att vara mer exakt.

Den frågan jag fått mest är: Hur känns det?

Well... Det är väldigt många blandade känslor som rör runt i en. De första dagarna efter kallelsen kom var man mer ledsen och undrade: Hur ska detta nu gå? och Ska jag vara själv i denna stora lägenheten i 8 månader?
Lite av en chock kan man lugnt säga.
Men nu efter några dagar har jag smält det någorlunda och då kommer den här stolta känslan. Den som övergår allt annat.
Att Kenny gör något. Making a different... På hans sätt, så som hans person väljer att göra.
Så jag är jävligt stolt! Just as long as he gets his ass back home. ;)

He´s in the army now... ;)