Om det finns något just nu som jag verkligen avskyr så är det när det står på löpsedlarna eller på internet någonstans: FN-soldater döda...
Man hinner tänka väldigt mycket på några sekunder innan ordet Kosovo kommer upp i huvudet och man lugnar sig lite och fortsätter läsa.
Men jag blir orolig för min älskling... Efter allt man fick gå igenom innan han åkte med alla papper och saker som jag var tvungen att veta, så är det kanske en normal reaktion.

Det som hände i Afghanistan i söndags är verkligen så hemskt.
Och av någon anledning släpper inte den där klumpen i magen av det heller...
Antagligen för att de gjorde samma sak som Kenny gör, fast i ett annat land. Och det hjälper inte att det står överallt på internet, på löpsedlarna, i varje nyhetssändning... Man kan inte iiinte tänka på det.

Och så känns det lite som att ALLA ska ha en åsikt om det nu. Och det finns bara 2 val.
Antingen så är man för att ha Utlandssoldater... Eller så är man emot. That´s it. (iallafall vad jag hört hittills...)
Till och med bland mina egna vänner märkte jag idag. Det var hårt. För jag är inte bara för att ha Utlandssoldater där det behövs (det hade absolut inte gått att vara tillsammans med en om man inte delar den åsikten), jag lever med det.
Och få höra från sina närmsta då att: Jag hade aaaaaldrig gått med på det. Och Huuuuur kan du låta honom åka/söka vidare??
Visst, det kan vara svårt för dem om de aldrig haft något sånt i sitt liv. Jag är själv uppväxt med militärer nära mig och för mig är detta inget onormalt. För jag har sett det så länge.
Men borde man inte kanske stötta lite? Eller är det bara jag?

Nu ska jag messa min älskling, sluta tänka och sen försöka sova...
Bara 9 dagar kvar tills han kommer hem!! =)