Ah... Har inte kunnat skriva om det förens nu. Var tvungen att komma lite närmre jorden innan det gick.
Så... Min resa till Randers och att jag gick på min första Bon Jovi konsert... Haha, time of my freaking life.

Sofia och jag åkte tidigt i onsdags och var faktiskt ovanligt lugna när vi lämnade min lägenhet runt 7 på morgonen.
Jag hostade som en idiot och hade 2 olika hostmediciner, 2 olika halstabletter och 3 olika febernedsättande tabletter med mig. I felt like crap... Men det stoppade inte mig. ;)
Resan gick otroligt smooth, allt funka. Vi kom fram till Randes vid kvart över 2 på eftermiddagen och hittade vårt Bed & Breakfast direkt.
Och eftersom vi hade hela eftermiddagen och kvällen att göra precis vad vi själv ville bestämde vi oss för att ge oss ut i Randers och kolla in staden vi skulle befinna oss i i 2 dagar.
Vi hittade ett Elvis Museum, som vi har tvungna att kolla in, after all, It's the King. Det var skit kul! Köpte en födelsedagspresent till min mamma där och tittade på alla sakerna. Hans gitarrer, scenkläder, hans bälte, och massor av saker som var donerade av privatpersoner och till och med av Graceland.
Ett måste att kolla in om man någonsin åker till Randers!!
På kvällen stannade vi inne och såg när Sverige förlorade mot Ryssland... Ah, lite sugit.
Vi somnade ganska snabbt och sov hela natten igenom... Inte nervösa eller nåt. Jävligt strange... Anywhooooo...

Vaknar på morgonen och det regnar... YES! Greaaaat! *ironi*
Käkade frulle, duschade, gjorde oss iordning och vid halv 1 stack vi iväg till bussen som vi skulle åka med. Kommer fram till Randers Sporthall till de underbara tonerna av Livin on a prayer och åker kort därefter.
Jääävlar vilken stämning! Enda problemet var att busschauförren fick köra flertal omvägar för vi blev fel dirigerade hela tiden och jag och Sofia var liiiiiite nervösa eftersom vi skulle hämta ut våra biljetter tidigare.
Men allt löste sig och vi fick sen gå ett par mil för att komma till rätt ingång... *ja... mycket smart gjort av det buss sällskapet*
Hittade det lilla tältet med BJ Managment i som hade våra biljetter. Skiiiiit roliga killar. (Sara, du hade avgudat dem...)
Sen var det bara att vänta på att bli insläppta o vänta o vänta, ringa mamma, vänta lite mer, messa syrran, vänta, vänta och DÅ börjar det pissregna. Och vi väntar efter det ännu mer, fast lite mer blöta... Jävligt kul... ;)
Köerna byggdes på som fan och helt plötsligt är vi pretty fast i en kö. Kommer inte fram och kommer inte ut... Och det börjar pissregna igen. ;)
TILL SLUT kommer vi in och springer direkt ner för att köpa nya tröjor, mest för att de vi har på oss är ganska blöta och vi fryser.

Sen beger vi oss till Golden Circle området och går direkt in och hittar efter ett tag världens mest perfekta platser på Richie Samboras sida av scen. YES, I was in heaven!
Bakom oss hade vi 3 långa killar som gjorde att vi hade vårt egna lilla space. Otroligt goa killar, erbjöd mig att sitta på deras axlar och allt. Förbandet kommer på, Michelle Birkeballe. Otroligt bra sångerska!
Efter henne blir det en liten väntan till eftersom scenen måste iordningställas för Bon Jovi.
NU börjar jag känna av det och jag tänkte: "FUCK! Nu händer det... Efter 9 år av väntan."

Och kort därefter kommer Tico Torres och David Bryan (även han på vår sida) ut på scen. Tätt följd av Richie Sambora...
Här skriker jag bara. Helt otroligt! Går inte att förklara.
Och hela konserten kör igång med Lost Highway och Jon Bon Jovi.
De körde skit bra låtar hela kvällen och Jon Bon Jovi var på riktigt bra humör, fick med publiken, skämtade, lekte and shook his ass.
Richie Sambora körde sina solon, precis som de ska spelas och när han använde talkboxen, så märkte man direkt att alla andra man hört göra det här hemma, kan inte det. ;)
David Bryan rockade så jävla mycket för att vara bakom 1 (läs 4) keyboard, + he's a little flirter... ;)
Tyvärr såg jag inte så mycket av Tico Torres då han var längre bak och på andra sidan scenen.
Fick några av mina absoluta favorit låtar: Born to be my baby, You give love a bad name, Sleep when I'm dead, In these arms, Blood on Blood, Always...
De körde även This ain't a lovesong som de inte kört någonstans på år och en låt jag aldrig trodde jag skulle få höra live.

När Richie Sambora sen sjöng I'll be there for you, blev det liiiiiite sentimentalt. Jag insåg att här, stod jag och tittade på den människan som jag ser upp till mest inom musik och hör honom sjunga och spela på riktigt. LIVE! Helt sjuk känsla!
När Livin on a prayer kördes var jag helt amazed. Världens bästa låt, live och de stod ungefär 3-4 m framför mig och gjorde det. Kändes liiiiiiite overkligt och jag minns att jag tänkte: "För fan, kom ihåg den här känslan. Cause it's one in a million..."

Det tog slut all för fort, men jag var så lycklig när vi lämnade arenan. Ja, det och med en otroligt sprucken röst.
Jag tog riktigt bra bilder så jag var extremt nöjd. Men självklart skulle bussarna strula även här. Vi fick gå ungefär 2-3 mil för att komma till vår buss mötesplats, men när vi väl kom dit, visste ingen var vår buss var någonstans.
Som tur var tog en annan busschaufför med oss på hans helt gratis och efter ha lyssnat en hel resa på kriget mellan Själland-bor och Jylland-bor kom vi tillbaka till vårt B&B vid halv 2-2 på natten.

Vi sov nog ungefär 4 h innan det var dags att gå upp o åka hem. Sov mesta delen av resan, så det gick också jätte bra.
När vi kom tillbaka till Helsingborg på eftermiddagen hade vi lite tid att slå ihjäl innan Sofias tåg gick så vi gick upp på McDonalds och fick den bästa avslutningen på hela resan.
För precis när vi kommer in, hör vi introt till Lost Highway genom högtalarna och jag bara ställer mig och asgarvar.
Perfekt avslutning...

Det tog mig 3 dagar att känna träningsvärken efter ha stått och hoppat som på nåt aerobicpass i 2-3 h. Var nog lite för högt upp bland molnen för att kunna känna det. Och när jag ringde mamma (båda 2) visste jag inte ens vad jag skulle säga om det. Det var för stort fortfarande.
Har fortfarande inte landat och det kommer nog ta månader, om inte år, för mig att göra det.

I'VE SEEN FREAKING BON JOVI!!! VÄRLDENS BÄSTA ARENA KONSERT!





Richie Sambora, the one and only, in action...

För jag ska göra ett livsminne med nåt jag längtat till i över ett halvår.
Ja, kanske mer än det faktiskt. Det jag har längtat till i flera år, sen jag var ungefär 15 år...

Men nu, NU, är det dags, för mig att se Bon Jovi!
Äntligen!
Om 23 dagar ska jag stå i en fullsatt arena, i Golden Circle området, men min kompanjon Sofia, och skrika och sjunga till världens bästa band.
23 dagar... Det är bara 23 dagar kvar och jag får såna här anfall av bubblig lycka varann minut och det känns som att jag ska sprängas i 1000 små bitar.
Jag ska höra Livin on a prayer live med de musikerna som spelar den bäst. Jag ska se Richie Sambora spela sina underbara solon och riff på riktigt!!
Vem hade trott det för för 8 år sen? Ha, inte jag.
Det kanske var för att de flesta trodde det var en fas, *asg*. Meeeen uppenbarligen gick inte den över. 

Samtidigt är det lite sorgligt för egentligen vill jag inte att det ska vara över. Att längta efter något är faktiskt en otroligt skön känsla. Och tänk om det går över för fort, då står man där och vet inte riktigt vad man ska längta till mer...
Och jag vill inte att det ska ta slut. För min del, kan jag vara i den arenan, med det bandet och alla låtar för alltid.
Haha, min egen bild av heaven.

Och så är jag nervös, för tänk om det av någon anledning inte blir av... Då har man längtat helt i onödan.
Man kan ju bli deprimerad för brutalt mindre saker...

The Lost Highway leads to Randers, and I´M FUCKING ON IT!!!







23 dagar kvar to One Wild NIght!!