Ibland blir jag helt förundrad över att folk inte har ett samvete.
Hur kan man må bra med sig själv om man sjukar sig från jobb och vet att andra får göra ens arbete?
Är man verkligen en schysst människa då? Och ska man kalla sig vän/kompis till de personerna?
Nej, verkligen inte!
I don't know about this people, men min mamma lärde mig vad som är rätt och fel.
Jag får inte min lön för att jag skiter i att dyka upp till jobb. Jag får min lön för att jag går dit och gör det jag ska. 
Ok, just nu känns det som att jag gör mitt jobb + 5 andras. 

5 veckor av no freedom at all.
Jag har jobbat över flera timmar för att kunna få klart saker. Gjort ANDRAS jobb för de inte behagar sig att dyka upp.
Jag är pretty pisst på det nu. Har lust att ställa mig och skrika ut dem.
Men skulle det verkligen hjälpa? Nej, antagligen inte... Det är det där med samvetet igen...
Om de inte har nåt så kommer de inte höra mig, hur högt jag än skriker och stampar i marken.

Fan, behöver semester.
Har så ont i magen... Jessi hade nog rätt, det är för mycket nu. Jag måste sakta ner.
Men sen är jag en sån som aldrig ger sig. Inget är för tufft och jag klarar allt.
*ler* Kanske dags att komma till sans med att jag är bara en människa och att även jag måste säga: Enough...

Fan, Stop the world... I wanna get of...

... stannar aldrig som de borde stanna... Saker blir alltid hemska och idiotiska.

Som det här med tandläkaren. I början sas det att jag skulle slippa operation... Igår morse fick jag reda på att tyvärr finns det inget annat och göra.
Ska börja förberedas i juni ser det ut som... Sen i augusti eller efter, när allt läkt så opereras jag... Vaken-operation bara för att göra saken ännu värre.
Och kommer det en person till och säger att detta gör folk varje dag och mer BS, så exploderar jag.
Jag skiter väl fullständigt i vad andra människor gör. JAG vill inte göra det...
Förresten, tror inte det görs varje dag... Varför ska det annars komma en specialist hela vägen från Göteborg?
Fuck, jag trodde det skulle gå lättare denna gången...

Sen idag får man reda på att en person som verkligen inte förtjänar det har 4-5 månader kvar att leva...
Ok, ingen förtjänar kanske ett sånt öde... Men han förtjänar verkligen inte det, inte alls.
Massa minnen från när jag var liten bara flaschar förbi. Som att han gjorde mackor med honung till oss, eller när han körde in till affären i lastbilen med oss, helt överlyckliga för vi var "större än alla andra..."
Och när man var lite lissen, då var det bara att hoppa upp i hans knä och sitta där ett tag, sen var allt bra igen...
Han har aldrig sagt så mycket, men jag kände mig iallafall lite speciell när jag var där...
Har inte träffat honom på många år nu, jag undvek att åka dit av saker som nu är borta... Och nu är det försent...
Fan alltså... Jävla skit...