Känns som det...
Kenny är iväg på dygnsövning. Vet inte när han kommer hem. Senast lördag iallafall.
Och jag är inte van vid att att han är borta så länge.
Har vant mig vid att ha honom här, hos mig. Alltid. Och att alltid kunna ringa och prata med honom eller få sms tillbaks.
Nu är det nada... 
Han är ute i nån skog, tror jag. Och skulle ringa när de kom fram till sovplatsen...

Och nu sitter man här och väntar... Igen.
Hur blev det så här?!
Så börjar man tänka: Oooh, leva civilt hade suttit fint nu... Vad hände med det löftet?
Dumt. Klarade jag ett halvår, så ska väl 5 ynka jäkla dagar (om det blir ens det) inte vara någon stor grej.
Men det är nog mest att det känns som då. Exakt samma årstid, snö, känslor, väntan... 
Och självklart är han borta på vår 2 års dag på onsdag. *muttrar* Se... FM har en radar när det gäller viktiga saker... Jag är 200% säker på det.

Usch... vad jag känner mig negativ.